Sophia Lindmark

Man hänger ju inte med när man är sjuk, missar ju allt möjligt man skulle ha stört sig på och velat skriva om, haha..
Men iaf, det jag tänkte på nu är något jag vetat om ett bra tag, då det kampanjats om det en hel del på blogg.se
Alla krossade hjärtans dag var igår.
Tanken med den dagen är helt enkelt att man ska sitta hemma ensam och sura, eller vara med sina likvärdigt bittra tjejkompisar som också tycker att det där med kärlek, det är bara löjligt. Löjligt eftersom de blev sårade en gång och vägrar gå vidare, det är ju alltid lättare att vara ledsen och sårad än att försöka resa sig upp och vara stark.

Att vara lycklig handlar om att våga visa mod, men om man en gång varit där, på toppen av cirkeln, om man varit där längst upp där man är cp-lycklig, men tippar över till den ledsna sidan pga svek, förlust eller något annat som sätter livet i gungning igen, så kan det vara en självklarhet att inte kunna eller inte vilja lita på någon igen. Man blir så rädd för att bli sårad igen att man blir rädd för känslor, man stannar upp, går inte vidare för man tror att samma sak kommer hända igen. Fattar ni inte att ni kanske missar nåt bra, fegisaar? :)

Men sen finns det andra som skapar ett sorts superminne av något eller någon, något som egentligen var dåligt blir bra, bara för att det är enklare än att acceptera att det faktiskt inte alls var bra. Som att man vägrar acceptera att man blivit sviken av den man älskar. Men man måste ju bara plocka ner den personen från sin high horse, det var ju uppenbarligen inte legitimt att sätta honom eller henne där. Man måste försöka inse att det handlar inte om den andra, det handlar om en själv, har du blivit sårad så är det så. Blev du sviken, så blir det ibland. Men egentligen spelar det ingen roll för man kan inte påverka det som varit, men man kan ändra på sig själv. Ställa sig själv frågan hur man vill må, vem man egentligen är utan sorg och uppgivenhet, och vad man måste förändra för att hitta tillbaka till sig själv igen, utan den där cancern man dragits med förut.



Jag brukar tänka att uppbrott oftast eller alltid är väldigt vettiga, det finns en anledning till varför något inte funkar, varför man inte kan vara lyckliga tillsammans eller varför ena eller båda inte kan vara trogna, det är så enkelt egentligen, även om det kan kännas skadat svårt ibland.