Sophia Lindmark

Jag ser upp emot på himlen där tusen stjärnor vandra klar.
Långt är oändligheten om så en minut, ja några dar.
Ni fanns där så självklara, ett ögonblick, en liten stund
Nu vill jag hålla er hårt kvar som bara för en sekund.

Ni kamrater som lyste av all framtid och hopp,
i månens bleka ljus, en eldröd bristande knopp.
Jag ville följa er väg på himlens eviga bana,
ja resa för er, den rödaste flammande fana.

Stjärnor är först nebulosor som lever länge och dör.
I oändligheten lyser minnet kvar som intet livet gör
Nu när vi rusar runt och genom livet irrande far
så sitter vi här alla bara i väntrummet kvar.

Som stjärnorna var ni inte här för att vänta ut er tid,
utan istället förändra samhället med kraft och strid.
Ni valde att med mod och ljus , starta er färd
och kämpade sedan för en bättre friare värld.

Vi går nu på alla våra möten talar om hur vi känt
Livet går snart vidare som inget i världen har hänt
Nej hjärtan har brustit i bitar och ger oss litet tröst
Nu finns ni för alltid kvar, långt inne i vårt bröst!

You fly around like a bee, hurting everything you see
The only thing you do, is try to put the hurt on me